22 mars 2014

Hissen

Dubbeldörrarna öppnades med ett ljud som en våg mot Hawaiis stränder. Jag klev in i hissen, stor nog att rymma två tresitssoffor och vars väggar hade klätts i trä. Golvet gick i beige och toner av mocka och såg ut att vara av sten. Var det inte tungt för en hiss? Med ett susande gled dörren igen bakom mig och svepte in korgen i tystnad. Jag hade ännu inte tryckt på någon knapp och allt var behagligt stilla, inget hördes utanför. Jag bad en bön om att ingen skulle trycka upp hissen, jag måste få en stund i ensamhet. Efter detta skulle det inte finnas någon återvändo och än var jag inte riktigt redo, inte in i minsta cell. Men snart. Om några sekunder skulle jag ha samlat mig tillräckligt och vara redo för doktor Flank. Vilken våning fanns han på? Doktor Flank... där, namnet fanns vid raden för 13:e våningen.

Jag väntade med att trycka på den försänkta knappen, det var något med ljudbilden som retade fantasin och jag ville känna på den lite till. Det var smått onaturligt med den mjuka och dämpade känslan i kombination med de hårda ytorna på väggar och golv. En lätt harkling skulle nog ge mig en bättre uppfattning, jag ville känna ljudvågorna mot trumhinnorna och ansiktet. Så jag harklade mig. Och harklade mig igen. Nästan inget hördes, allt liv absorberades av något jag inte kunde se. Blicken föll på golvet, det måste vara av gummi eller tyg men så skickligt behandlat att det såg ut som sten. Jag satte klacken i golvet, ganska hårt som för att steppa. Lika tyst nu.

Där fanns skoavtryck, små som från en kortvuxen kvinna med träningsskor. Kanske hade hon luftat hunden och plockat spillning i bajspåse på någon lerig gräsmatta innan hon kom, och rentav trampat i bajs. Men hon hade lämnat hunden utanför, här fanns inga spår efter tassar. Jag suckade, vad spelade det för roll? Det var bara konstigt att spåren verkade fortsätta rakt genom väggen längst in. Närmast väggen fanns avtrycket från en hälsula och bakre halvan av skons främre sula och det gjorde mig förbryllad. Fanns det en dörr där också? I så fall hade man dolt den väl. Jag tog några steg längre in, lade handen på den blanka ytan och letade efter ett handtag eller en skarv mellan väggarna. Ingenting. Det fanns ingenting som tydde på en dörr.

När jag tryckte in knappen för 13:e våningen klickade det till och hissen började långsamt röra sig uppåt utan att jag kunde förnimma någon acceleration. En mjukstartad motor, tänkte jag och såg mig i spegeln. Det stora svarta håret och den där locken som skruvade sig ner över ena kinden gjorde mig trött på mig själv, alltid samma, samma, samma. Men snart skulle jag få nya krafter. Så var det väl när man blev gravid? Även om fröet skulle planteras in och inte hade funnits där från början, skulle det fylla mig med livskraft och glädje över att kunna ge ett barnlöst par en familj. Den där fina kvinnan och mannen med de helt igenom tacksamma ögonen, bortsett från stråket av sorg och svåra år. Jag fick göra det privat, förstås. Det var inget lagligt, inte egentligen, men doktor Flank hade hjälpt många, han fokuserade på det humana och det sympatiskt mänskliga. Jag fick bra betalt och visste att paret var mycket barnvänligt efter alla samtal vi haft. För en stund glömde jag bort min isolering och hur ensamt det var med skyddad identitet på okänd ort. Att bygga upp ett liv på nytt skulle kosta. Att hitta nya vänner och ett meningsfullt jobb var kanske det svåraste.

Det hördes ett svagt brummande från motorn, det var allt. Hittills under färden hade jag fortsatt stirra på min spegelbild utan att egentligen se något mer, när en svag vindpust avbröt dagdrömmandet. Jag slängde en blick mot displayen, hissen passerade nu plan 3 och vinddraget gjorde sig påmint igen. Det verkade komma inifrån sidan och jag vände mig mot den inre väggen. Vad var det som...? Jag andades ljudligt in och sedan stelnade lungorna för anblicken skrämde mig på ett omedvetet plan, något kändes helt klart fel. Nere vid golvet var det som om den inre väggen dragits uppåt en bit, som en garageport, och en glipa mot det som fanns där bakom hade öppnat sig. Det var mörkt där inne. Jag stirrade på glipan, öppningen var någon decimeter hög och sträckte sig hela vägen mellan de båda väggarna. Ju längre jag tittade desto större verkade öppningen bli och jag backade några steg när ögonen tårades, jag hade inte kunnat blinka. Nu måste jag blunda en stund för att fukta ögonen och när jag tittade nästa gång skulle jag vara uppe vid plan 13 och allt skulle vara bra. Mitt nya liv var på gång.

Det första jag såg i det där mörkret var de mandelformade ögonen som närmade sig, lamporna i hissen måste ha reflekterats i dem på något sätt för de blänkte och de tittade på mig. Hela tiden tittade de på mig. Mannen bar inga kläder, och han hade ingen navel, det var nog det som var konstigast. Han närmade sig målmedvetet när öppningen blivit så stor att jag kunnat lämna hissen i min fulla längd om jag bara kunnat ta ett steg och inte kände mig förlamad. Jag hade inte vänt mig om, inte försökt öppna hissdörrarna bakom mig för att springa ut och varna doktor Flank. Jag fortsatte stirra mot varelsen och ögonen började bli torra igen. Hans läppar rörde sig som en fladdrande fjäril innan ljudet kom. "Jag är doktor Flank". Något väste vid sidan om när orden kom ut, som från en extra strupe. Eller som en våg mot Hawaiis stränder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar