13 nov. 2014

Väckt, del 2

Ljusstrålen från nyckelhålet skjuter mig i magen medan jag närmar mig sovrumsdörren. Det känns surrealistiskt, som i en dröm. Tjuven kan ha kniv, jag kan bli stucken och mördad i mitt eget hem. Tankarna får mig att stanna upp och jag sluter täcket tätare om mig. Vad händer om jag öppnar dörren? Borde jag stanna i sovrummet och bara kika genom nyckelhålet?
   Ett prasslande hörs från andra sidan och jag ryser i hela kroppen. Det känns som om hjärtat ska slå sig ut genom halsen, så vilt som det bankar kan jag inte tänka klart. Men bäst är nog att öppna, sticka ut huvudet och ropa att polisen kommer så att tjuven skräms iväg. Han måste bort, han måste ut härifrån. Nu!
   När jag hör byrålådan i hallen dras ut på nytt, det där jamande ljudet, lägger sig handen som av sig självt på dörrhandtaget och pressar långsamt nedåt. Utan att jag hunnit bestämma mig trycks dörren upp.
   En mörk ryggtavla hukar över byrån innan det smäller till och ljuset slocknar. Jag rör mig inte, skulle inte kunna böja ett finger även om jag försökte. Jag skriker inte ens, det är som om stämbanden är förlamade.
   ”Helena?”
   ”Niclas! Vad gör du hemma? Vad har hänt?” Skräcken släpper långsamt, men det känns som om allt blod rinner ner i fötterna. Som om jag ska svimma.
   Han tänder i taket och vi ser länge på varandra utan att säga något. Så kastar jag en blick på hallbyrån. Lampan har vält och skärmen ligger utspridd i tre delar. Tur att glödlampan inte sprack i alla fall.
   ”Varför är du inte på jobbet?” Allt är fortfarande förvirrande. Surrealistiskt.
   ”Jag har bara rast”, säger han. ”Måste hitta pappren för visumet och posta dem i natt”.
   Han ska till Brasilien om ett par veckor. Alla dessa resor, nu är det dags igen.
   ”Okej.” Det bankar inte lika hårt i halsen längre och jag går fram till honom, vill ha honom nära. Vi kramas länge, länge. En främmande doft i hans kläder gör honom till en yrkesperson, till någon annan än bara min man. Jag har två män i en och samma kropp, det är kittlande. Men snart vrider han sig ur och håller mig på avstånd.
   ”Vad är det där?” Han pekar mot golvet.
   Det är något konstigt, jag känner inte igen det, har det lossnat från lampan? Vi böjer oss ner och stirrar på föremålet. Något trådigt sticker ut, kan det vara ståltrådar?
   ”Herre gud, det måste vara en mikrofon”, säger Niclas.
   Det knyter sig inom mig. Han borde veta, han är expert på signalsystem.

6 nov. 2014

Väckt, del 1

Halvvägs in i drömmen kastas jag rakt ut i vakenhet och ögonen spärras upp som i panik. Det tjänar ingenting till. Fönstren är täckta av mörkläggningsgardiner, jag sover alltid i kompakt mörker och ser ingenting. Men hjärnan är kristallklar. På bara ett ögonblick blev den redo att fly och det gör mig förvirrad. Jag måste redan ha sovit ett par timmar, så vad hände?
   Hörseln sprider sig över sängen och fortsätter ut i rummet, men allt är tyst. Det enda som hörs är väckarklockans tickande och ett lätt susande från elementet. Sekunderna har lika bråttom som de brukar så jag drömmer knappast att jag är vaken. Ändå är det något som inte stämmer.
   En stråle av ljus tränger in genom nyckelhålet. Varför är det tänt i hallen trots att jag släckte där förut? Jag fattar ingenting. Sedan slår det mig som en knytnäve i magen, men inifrån och ut. Det måste vara inbrott!
   Någon rör sig där ute, en främling går omkring i hallen, jag kan höra det nu. En tjuv, kanske en ranglig knarkare i huvtröja som luktar svett och cigarettrök och smittar ner hela lägenheten med sina energier. En tjuv med kniv som kan öppna dörren hit.
   Jag sätter mig upp lika snabbt som om jag blivit träffad av blixten när lådan i hallbyrån dras ut, den översta som alltid jamar som en katt. Det ÄR någon i hallen. Det kan inte vara sant. Jag både fattar och inte fattar.
   Benen glider ner för sängkanten och utan att jag vet hur det gick till står jag mitt på golvet med täcket virat om mig. Var har jag min mobil? I minnet rusar inre bilder förbi; mobilen på hallbyrån, mobilen på tvättmaskinen, på köksbordet, i handväskan. Jag tror att den ligger på hallbyrån. Eller låg, den är väl stulen nu.
   Det klickar lätt när jag rör mig över golvet, när trampdynorna släpper ytan, steg för steg. Jag är redan svettig men på ett konstigt sätt, både kall och varm på en och samma gång.
   Som om jag vore sårad. Sårad av att strålen från nyckelhålet, ljuset från hallen, skjuter mig i magen.

Fortsättning följer...

5 nov. 2014

Frukosten

"Åh, vad fint du har gjort.” Johanna sjönk ner vid köksbordet medan Andreas fyllde kopparna med kaffe. Rörelsen skrämde iväg en talgoxe från balkongen och hon tänkte att de måste röja upp där ute, fåglarna skräpade ner något otroligt. Kanske en annan dag.
  "Så du kom upp till slut”, sa Andreas. ”Bakis?” Den skarpa doften gav svar nog, men hon skulle få berätta. Allt.
  "Nej, det är ingen fara. Mmm, vad gott det ska bli.” Johanna svepte i sig kaffe, hyvlade några skivor ost och toppade sin macka med skivade tomater. ”Du då, när kom du hem?” Hon såg på klockan. Bara halv tio och han hade redan tvingat upp henne.
  "Tidigare än du i alla fall”, sa han med munnen full av ägg.
  "Ja, det märkte jag. Ska vi städa balkongen i dag?” Kokt ägg också, hur länge har han varit uppe? Och när kom jag själv hem egentligen … Gud, vad har jag gjort?
  Inget svar. Inte ens en blick. ”Hade ni trevligt?” fortsatte hon, ”Fick ni något gott att äta?” Pulsen dunkade i halsen och ändå lyckades hon låta så lugn.
  ”Jag hängde inte med. Syrran måste till vårdcentralen med Alice och frågade om jag kunde passa Oskar under tiden, så jag var hos dem ett par timmar. Jag kom hem vid nio.”
  "Oj, vad var det med Alice? Är allt bra nu?”
  "Öroninflammation. Fattar du hur orolig jag var? Jag ringde både dig och Sara typ hundra gånger. Varför svarade ni inte?”
  "Vi lyssnade på musik och dansade. Du vet, hon har ju inga grannar och hon gillar också house. Förlåt, vi hörde inte.” Johanna stirrade ner i kaffekoppen. Hon mindes ögonen, hans sugande blick, hur de släppt loss och dansat hela natten. Åtminstone halva. Shit. Hon ville kräkas.
  "Sista gången svarade en kille", sa Andreas och hörde själv hur rösten skar sig. "På ditt nummer. Fattar du, på ditt nummer.” Han visste när hon kommit hem, hade inte sovit en blund sedan dess. Det var precis efter att han ringt henne för sista gången. Han måste hålla sig i bordet för att inte rusa upp och skaka om henne.
  "Åh, nej, har jag tappat mobilen?” Johanna svalde. Hans ludna bröst, hans mörka sovrum, kondomen. Och mobilen, den måste ligga kvar där. Hon reste sig men avbröts av rösten, Andreas röst som skar genom märg och ben.
  "Sätt dig för helvete. Tror du att jag är en idiot?”
  "Va? Vad menar du?”
  "Vad menar du?” härmade Andreas. ”Han trodde att det var du som ringde. Är det du, Johanna, sa han. Hur kan någon på gatan som hittar din mobil veta vad du heter?"

24 okt. 2014

Möte med Märta


”Ja, han var väldigt trevlig.

”
Märta nickar och hennes isblå ögon, disiga av ålder, håller min blick i ett fast grepp. Kvinnan tycks se rakt igenom mig och jag undrar om hon vet vem jag är. Kan hon se på mig vad jag brukar äta till frukost eller hur jag rakar skägget? Automatiskt stryker jag mig över hakan och registrerar att jag missat ett par strån. Så irriterande. Förhoppningsvis är hennes syn inte skarp nog för att notera denna detalj och skäggväxten är för övrigt så grå numera att den borde räknas som transparent.


Transparent är säkert det första intrycket många får av mig, Märta är långt mer färgstark. Se bara på hennes klänning för dagen; ett underbart tyg med svulstigt blodröd vallmo på orange botten. Jag kan lätt föreställa mig hur den skulle kännas att vila händerna på, att glida runt i med lena och nyrakade lår. Vissa tyger hakar sig fast i minsta avvikelse i huden, men dit hör inte Märtas klänning, det är jag säker på.


”Det var han verkligen.”


Jag kan ha missat något, Märtas röst hann glida både in i mig och ut igen innan jag märkte att hon börjat prata.

”Ursäkta, vad sa du?”
Jag lägger huvudet på sned, som om jag hörde dåligt. Det blir lätt så när jag pratar med äldre människor.

”Han var väldigt trevlig”, upprepar hon.
    Jag förstår att jag inte missade något, vallmon bedövade mig bara för ett ögonblick. Märtas panna rynkas och blicken borras in i mig på nytt. Som om hon förstår, som om hon sett min vallmodvala. En mörkare ring sluter sig kring hennes respektive iris, något jag sett hos många andra gamla. De hjälper henne kanske med att sikta rätt. Jag håller andan tills hennes panna slätas ut och hon tycks flyta iväg i minnet.
    Min blyertspenna vilar slappt i handen och jag väntar stilla, surfar på en minnesvåg. Märta liknar farmor när hon levde. Jag är hemma hos farmor, bara en pojke, vi ska snart äta middag och jag provar hennes finaste klänning. Silkeslen, lång och glimrande blå.

När Märtas vänsterhand söker sig till kaffekoppen är jag med, jag släpper farmor och gör likadant. Märta smuttar och så gör jag, sedan klirrar kopparna mot faten. Jag ser att hon har dukat udda, det klär henne. Och jag är tacksam för att mitt ansikte inte öppnar sig i fula miner, till slut har jag vant mig av med sockerbiten. Men …åter till fokus på jobbet.


”Hörde ni något ovanligt från er grannes lägenhet i natt?” frågar jag och trycker pennan mot blocket i knät.

”Polisen måste förstå”, säger Märta, ”jag stod inte ut med hans snarkningar. Ni anar inte hur lyhört det är.” De mörka ringarna ser ut att strypa hennes isblå iris.

22 okt. 2014

Måndag morgon




Hon snurrade av sig halsduken samtidigt som hon tryckte fram samtalet på mobilen.
”Ja, det är Anna.”
”Hej, det är jag.”
Helena var hennes bästa kompis sedan många år. Det hördes direkt att något spännande var på gång och hon kunde se henne framför sig, ivrigt gestikulerande.

”Hej Helena, hur är det?”
Glada röster hördes i korridoren när Katta och Nils passerade på väg till sina rum. Äntligen fick hon av sig halsduken och kunde övergå till att kränga av sig jackan.
”Bara bra. Du då?”, kvittrade Helena.
”Det är väl okej.” Anna försökte undvika att tänka på den hemska kärringen medan hon slog på datorn.
”Vad då 'det är väl okej', har det hänt något?” Helena lät orolig.
Bilden av kärringen trängde sig på igen, hennes permanentade hår och spända mun. Och blicken, hon skulle aldrig glömma blicken.
”Nej, det är inget”, mumlade Anna och hängde på sig ID-brickan. ”Jag blev bara så himla irriterad på bussen.”

Kinderna blossade upp och hon blev ännu mer irriterad när hon för andra gången slog in fel lösenord på datorn.
”Jaha. Vad hände då?”
”Alltså, du skulle ha varit med. Vilken kärring!”
Helena skrattade.
”Jag lovar, alla kunde se att jag hade ena skinkan över sätet när hon tog min plats med våld.”
”Åh, stackars dig, du som är så handikappad.”
”Det värsta var att hon sa att jag behövde sättas på plats.”
Det fick Helena att börja skratta. 
Jo, det var faktiskt en aning komiskt, tänkte Anna. Men bara lite.
”Inte nog med att hon snodde min plats”, fortsatte hon, ”kärringen såg ut som en rutten soffpotatis.”
De brast ut i ett gemensamt gapskratt, som avbröts av en knackning på dörren. Den redan öppna dörren, tänkte Anna när hon vände sig om.
Det här är Anna”, sa hennes chef, halvvägs in i rummet med en annan kvinna i släptåg. ”Anna, det här är Margareta, vår nya sekreterare.”
Helenas skratt klingade ännu i luren när Anna sänkte den mot bröstet. Hon kunde inte annat än att stirra.
”Men det ser ut som om ni redan har träffats ...?” 

15 okt. 2014

Vid vägens slut


Vägen var kurvig, en nonchalant utkastad matta, men riktningen noga vald mot fullmånen som hängde tungt över trädtopparna. Hoppet om kontakt dem emellan var talande. Det gröna fältet till vänster om oss höll samtidigt på att klä sig i dimma och liknade något ur en sagovärld. Jag kände mig tvungen att bromsa in och stanna vid vägkanten. ”Ja, det är väl dags att ta en paus”, sa Mats och jag förstod att han ansträngde sig för att låta oberörd. Både av vårt gräl och av landskapet.
   Vid den här tiden på dygnet var trafiken obefintlig och när vi klev ur möttes vi av tystnad. Känslan av total ensamhet slog mig för ett ögonblick innan jag hörde det första fågelkvittret.
   Som vore den blyg svängde mittlinjen in i skogen hundratalet meter längre fram. Även på vår sida av vägen vaktade skogen, men här fanns en öppning. Här kunde himmel och jord mötas, eller kropp och själ, allt kändes möjligt. Blicken drogs till månen, dess bleka ansikte mot himlens djupblå botten. Sedan till dimman som bredde ut sig över fältet, kantat av vajande blå blommor. Kvällens sista solstrålar spred en eld av färger genom trädstammarna där Mats drog in för att tömma blåsan, och jag slet mig från scenen för att hitta en plats att sätta mig på.
   Mellan träden glänste spindelnät, grenar förde undan mitt hår och jag nådde en sänka med en damm. Millimeter för millimeter slukade dammen solen. Inte glupskt, inte som ett rovdjur, utan för att skänka den vila. Jag blev stående en stund och sjönk sedan ner på huk och höjde kameran. En bild skulle ge mig fragment att nypa mig i minnet med under den kommande vintern. Må detta ögonblick aldrig ta slut.
   Min bön flöt ihop med månens. Även skogen verkade höra mig. Det var en magisk plats där sinnet fick kontakt med något större, ett mål för den kurviga vägens högre syfte.

När dammen mättats höll månen mig vaken och myggorna lekte tills scenen övergick i grönt och jag var tidlös med jordens element. Tills ett skärande skrik drog mig ut ur himmelriket. ”Herre gud! Där ligger någon!” Det var inte Mats röst, det var en främmande kvinnas. Jag vände mig om och såg ett ungt par som stelnat mitt i ett steg. ”Och där är en kamera”, fortsatte hon och pekade ett par meter ifrån mig. Med förvåning insåg jag att den var min. Varför låg den där? Så upptäckte jag mig själv, min egen kropp, rakt under mig. I mitt bakhuvud hade ett sår slagits upp och marken omkring hade färgats märkligt röd. Jag måste vara skadad. När jag höjde mig upp över trädtopparna undrade jag var Mats höll hus. Inte heller bilen syntes till.

8 okt. 2014

Den trettonde dejten

Anders ville inget hellre än att softa med Johan och Niklas, ta en öl någonstans och kanske fira att historien med Kristin är över. Det skulle dröja ett par timmar till dess, långa minuter som han gärna hade hoppat över.
  Det var något med Kristin som inte gick att sätta fingret på, något underligt och obehagligt. Känslan av att han måste dra sig ur hade gradvis stärkts från dejt till dejt och nu hade han bestämt sig för att göra lidandet så kort som möjligt. Efter biobesöket tänkte han berätta, med en enda mening, att de inte skulle ses något mer.
  Filmen hade valts med omsorg, men var helt enkelt den han tyckt verkade tråkigast eftersom kvällen inte fick förknippas med en bra film som han kanske skulle se igen. Och nu var det dags. Han drog ett djupt andetag, samlade sig och klev in i biografens foajé.

Kristin kunde inte låta bli att le och alla som hon mötte log tillbaka. Det var en magisk kväll. Hon såg fram emot biobesöket, en drink på något mysigt ställe och sedan en skön fortsättning hemma hos Anders. Den trettonde dejten, tänkte hon, var verkligen något att fira. Minnesbilden av hans breda soffa och högarna med kuddar i varma färger drog sig kvar medan en taxi stannade en bit längre fram. Ur klev en riktig snygging, väl värd att studera uppifrån och ner, men nu var det ju Anders som gällde.
  Leendet breddades när hon tänkte på hans kittlande skäggstubb. Hon struntade totalt i vilken film de skulle se, mindes inte ens titeln, men han hade sagt att den skulle vara bra. Själv hade hon bara nickat. Hon hade sett in i hans bruna ögon och nickat som en livegen docka.
  Underligt. Med Anders hade hon förvandlats till en riktig mes, något hon inte ville kännas vid. Det måste vara ögonen, tänkte hon, den sugande blicken gör mig alldeles svag. Men i kväll skulle hon visa sitt rätta jag och det var långtifrån någon docka.
  När hon väl bestämt sig för något gick hon all way in, utan nödutgångar. Det var enda sättet, enda chansen att inte fega ur. Darrande av förväntan smög hon ner handen i fickan och kramade asken med förlovningsringen.
  Det var fysiskt omöjligt att någon av dem skulle leva vidare utan den andra, utan sin själsfrände. Kristin kände intuitivt att deras öden för evigt var sammanflätade, att han måste säga ja. Den som inte är mesig litar på sig själv och sin förmåga och hon var minst av allt en livegen docka.
  Kniven låg som den skulle, i slidan jämte asken i fickan. Yin och Yang, tänkte Kristin, ring och kniv. Inget är svart eller vitt, allt är både och här i livet. Åtminstone tills det är över.

1 okt. 2014

Min bror och jag


Trots att jag är enda barnet hade jag länge en bror. Än i dag kan jag minnas hans röst, den enda röst jag släppte hela vägen in och som lät mig se. Det låter kanske konstigt och går inte att förklara, men så var det. Jag såg honom som den han faktiskt var. Mamma var mamma, men hos henne fanns även något flyktigt som inte gick att se. Hon kunde när som helst förvandlas till någon annan. Utan mig, runt nästa hörn, blev hon en vuxen människa bland andra vuxna människor, en främmande kvinna. Ibland smög jag efter, kisade och lät ögonfransarna sprida ut hennes klänning som i ett kalejdoskop. När hon talade med andra vuxna utan att veta att jag var i närheten, sträckte jag ibland ut en hand och rörde den långsamt i cirklar ifall det skulle finnas något magiskt i luften. Jag kände aldrig något. Samma energier fanns kring pappa, kanske ännu starkare. Han var ofta var bortrest och doftade främmande när han kom hem. Vem var han egentligen där ute?
Min bror och jag satt gärna under trappan i källaren. Där var det bara Mimmi som såg oss, och det fick hon så gärna. Mimmi var en snäll katt, alltid gosig och alltid klädd i gyllene strimmor. Hon tyckte om att krypa upp i mitt knä och tvätta pälsen, för att sedan flytta över till min bror och somna där. Tänk att han aldrig lärde sig. Så fort Mimmi somnat ångrade han att han satt sig med utsträckta ben och inte i skräddarställning. Det kändes inklämt, men om han rörde sig nu skulle Mimmi vakna. Jag skrattade förtjust åt hans lustiga miner, men tyst, i ena handen, och snart stod han inte längre ut. Han väckte Mimmi med långa lätta smekningar tills ett kurrande ljud spred sig i källaren. Efter en stund brukade hon sträcka på sig och springa upp till köket och då kunde min bror äntligen, leende, vika in sina knän.
Det var en helg när mormor kom på besök som allting förändrades. Hon tog tåget från Stockholm ett par gånger om året, och nu letade hon upp oss under trappan. Nästan genast hon ställt ifrån sig väskan hade hon smugit ner till oss, trots att vi var alldeles tysta. Min bror gjorde fula grimaser, Mimmi sov i hans knä och jag försökte låta bli att fnissa. Mormor lutade sig över oss och skulle just till att klappa Mimmi när hon började hosta, det var som om bubblor rullade upp i hennes hals. Mimmi vaknade med ett ryck och sprang iväg utan att kurra något alls.
”Vem är den där pojken egentligen, de är ju lika som bär”, hörde jag mormor senare säga.
”En vän", sa mamma. "De är nästan alltid tillsammans, han bor längst bort på gatan.”
”Lika röda i håret bägge två. Precis som hennes far”, sa mormor.
(Den här texten skrev jag i kväll som hemläxa i kursen "Skriva deckare". Texten fick vara max en A4-sida lång med radavstånd 1,5 och textstorlek 12 pt. Det är vad den blev. Den skulle inledas med "Trots att jag är enda barnet hade jag länge en bror", vilket är första meningen i romanen "Hemligheten" av Philippe Grimbert. Kanske redigerar jag den lite till innan den går iväg till läraren)

29 mars 2014

Ur i urskog


Vi har haft vårens första varmare lördag, med klarblå himmel och 13-14 grader ungefär, helt underbart! Vi gav oss ut i skogen för att promenera och jogga lite och det blev en skön tur på två och en halv timme.
Med oss hade vi en tio år gammal orienteringskarta och det var rätt kul att se hur mycket som förändrats sedan den ritades. Kom att tänka på att om man inte har karta eller kompass men vet vad klockan är, ligger söder mittemellan tim- och minutvisaren (alltid på högra halvan av uret) om man riktar timvisaren mot solen. Har man bara en digital klocka kan man hålla fingrarna som om de vore visare istället. :-) Hittade en sida om det på nätet:

28 mars 2014

Framgångsrik egenutgivare

Emelie Schepp debuterade med sin roman "Märkta för livet" förra sommaren, som sålde i hela 35 000 exemplar bara under första halvåret. Det är än så länge den högsta försäljningssiffran som någon svensk egenutgivare uppnått på så kort tid.

Jag hade inte hört mer om hennes bok än om andras, snarare tvärt om, innan jag läste här och där i vintras om hennes framgångar. Visst är det intressant att det skrivits mer om dem än om själva boken? Det gör mig ganska nyfiken; hur har hon fångat alla dessa köpare?

Emelie Schepp har jobbat i reklambranschen och det är säkert ingen nackdel om man vill kommunicera välriktat och obemärkt. Om det nu är så det har gått till - jag kan i och för sig ha missat den inledande marknadsföringen medan alla andra dragits med av en jättevåg. ;=)

Hennes föredrag på Bokmässan i Örebro nu i helgen är nog intressant för många som vill ge ut böcker på eget förlag och jag hoppas hon kommer till bokmässan i Göteborg framöver också.