Restaurangbesök

På Drottninggatan bytte hon till en vagn mot Östra sjukhuset för att hoppa av vid nästa hållplats, Ullevi norra, och halvspringande ta sig förbi den gamla kyrkogården. När hon kom ut på den mer öppna delen av gatan drog höstvinden tag i henne utan att ha bestämt sig för vart den ville. Håret reste sig rakt upp innan det piskade henne i ansiktet och hon blev tvungen att samla ihop det innanför jackan. Hon drog upp dragkedjan så långt det gick.

En blick ner mot kanalens mörka vatten som begärligt rullade mot de öppna dammluckorna fick henne att rysa, och hon såg bort mot restaurangen. Han måste vara kvar. Det såg rätt fullsatt ut, hon skulle kunna gå in och bara ta sig en kopp kaffe, försöka smälta in i mängden och kolla läget innan hon gav sig till känna.

När hon rundade byggnaden för att ta sig till entrén höll hon sig en bit på avstånd, men sökte efter honom med blicken genom de stora fönstren utan att få syn på honom. Det var för mycket folk för att hon skulle kunna särskilja hans mörka hår och normalbyggda kropp. Men inom sig såg hon skrattgroparna, som hon hade sådan lust att smeka, när hon äntligen drog upp entrédörren och steg in i värmen.

Just som dörren stängdes bakom henne drogs den upp igen och en grupp människor tycktes ha mycket bråttom in, ville tränga sig förbi. Hon fick en knuff i sidan och någon grep tag i hennes armar, först den ena och sedan den andra.

"Nu är det slut med förgiftningarna", väste en skrovlig röst och hon drogs tillbaka ut ur byggnaden. Det stack till i nacken, var det en nål? Allt hon hann uppfatta var allvarliga och oformliga ansikten som omringade henne. Och den där mannen i vit rock.