Korsningen

Det var mittemot café Zenit som det hände. Han hade hoppat av 11:an vid Stigbergstorget och köpt cigaretter på Hemköp innan han släntrat nerför Allmänna vägen. Kullerstenarna var hala, det var så jävla typiskt med ishalka i den här stan, men otroligt nog hade nästan hela vintern varit torr. Nu var det i alla fall halt som fan, men han hade ingen brådska och tog det lugnt.

När han skulle korsa Djurgårdsgatan, precis vid caféet, blev han stående medan bil för bil passerade. Vilken jävla trafik med folk som kom från jobbet. Själv hade han lagt ner det där för längesen, han blev bara utsliten av sånt. Det ryckte lite i benen när han funderade på att gå bort till övergångsstället, men det var säkert tio meter dit, bättre att vänta istället.

"Hallå?"

Det lät som om rösten kom från någon vid övergångsstället, men där fanns inte en käft.

"Hallå, är det nån som hör mig?"

Han vände sig om. En tjock dam vaggade sig allt närmare med en Lidls-kasse i varje hand, han anade konturerna av en tvålitersläsk i varje, och en lika tjock hund i koppel. Det kunde inte ha varit hon som ropade, upptagen som hon var med att hålla balansen i varje steg. Och hunden kunde knappast prata.

"Hallå, släpp ut mig!"

Nej, rösten verkade komma någonstans från övergångsstället. Eller hade en man, för nu lät det som en mansröst, låst in sig i det gamla landshövdingehuset mittemot? Han stirrade upp mot fönstren, ett i taget, utan att se något ovanligt. När han sänkte blicken fick han syn på en krockad bil mot lyktstolpen bakom den rullande trafiken. Och en snutbil. Fan vad konstigt att han inte sett dem förrän nu. Två snutar snackade med en snubbe där, säkert han som kört in i stolpen.

Lika bra att gå bort till övergångsstället, annars skulle han väl aldrig komma härifrån. Han fick fart på benen och kom dit ungefär samtidigt som den tjocka damen. Bilarna bromsade lydigt in för att släppa fram dem, och det var när han kommit halvvägs över gatan, med tanten i hälarna, som det hände igen.

"Hjälp mig ut!"

Rösten hördes strax bakom honom nu, liksom snett nerifrån. Han stannade och vände sig om, men där fanns bara den tjocka damen. Utmanande stirrade han henne rakt i ansiktet medan hon passerade. Inga reaktioner. Kärringen var fullkomligt ointresserad av honom, glodde bara isblått på den krockade bilen, så han släppte henne och sökte av området med sin överjävliga hökblick. Han brukade skryta om den, om att han var bra på detaljer och direkt såg om nåt var konstigt. Men det var sjukt, helt sjukt, det enda som återstod var gatubrunnen bakom dem. Den verkade tänka: "För fan, öppna mig och hjälp till!"

Ett tutande fick honom att hoppa högt och han snurrade runt. Tantens rygg var redan en bra bit bort på andra sidan gatan. Snabbt tog han sig över resten av vägbanan, lämnade den åt ilsket gasande bilister och närmade sig den krockade bilen. Grillen och en sidoskärm låg på trottoaren. Snubben med snutarna verkade vara i hans egen ålder och kliade sig i huvudet. "Jag vet inte vad som hände", hörde han honom säga. "Det var nån som skrek AKTA i örat på mig. Ni fattar väl att jag var tvungen att väja?" Poliserna såg menande på varandra och snubben höjde rösten. "Men sen var det ingen här. Jag fattar inte vem det var som SKREK."