Bekräftelse

Åh, Frank var redan halvvägs ut genom entrén, hon måste skynda sig! Så snabbt det gick utan att väcka misstankar hos de andra släckte hon den gamla skrivbordslampan, slängde av sig arbetsrocken, ryckte åt sig kappan och gled ut samma väg bara några sekunder senare. Eller kanske en halvminut. Nästan lika halvvägs ute som Frank var när hon upptäckt honom, kom hon på att hon fortfarande hade trätofflorna på sig och vände för att byta till ytterskor. Nu fick hon verkligen skynda sig för att inte tappa bort honom helt.

Nere på gatan stannade hon abrupt utanför porten och spanade skarpt framåt parken. Blicken ville mjukna och dröja sig kvar i scenen - det sneda eftermiddagsljuset som dök ned mellan de brokiga höstgula lövträden och slog upp igen från vattenpölarna var förtrollande vackert. Så kom hon tillbaka till sitt mer praktiskt lagda medvetande. Ingen Frank i parken. Hon klev ut ett par steg till och sökte av torget åt vänster och gatan åt höger. Först kunde hon inte upptäcka honom och kände ett styng av besvikelse, men efter att ha upprepat proceduren fick hon till höger se hans välbekanta silhuett träda in i motljuset en bra bit bort, där en kvinna mötte upp.

Kvinnan lutade sig tillgivet mot Franks bröst i en intim hälsning. Det gick inte riktigt att urskilja hennes ansikte, motljuset gjorde det inte lätt, men hon var nästan säker på vem hon var. Kisande studerade hon paret och tyckte sig se att de log. Jo, men visst var det hon! Med en rysning insåg hon hur allt hängde ihop. Samtidigt blev hon medveten om hur hon själv hade stannat mitt i ett steg, som fastfrusen i vattenpölen. Regnbågen över torget skapade en lockande kuliss bakom hennes rygg - nu kom synminnet ikapp henne - och hon skulle lätt upptäckas om de slog en blick åt hennes håll. Hon behövde inte veta mer. Bäst att ge sig av innan det blev för sent.