När insikten slog henne, att hon hamnat i fällan, förstod hon samtidigt att det inte kunnat sluta på något annat sätt, det var den här vägen hon valt att gå och och den erbjöd bara en enda röd tråd. Inga alternativ stod till buds. Varför hade hon inte förstått något tidigare, att tråden inte skulle leda henne vidare utan istället knytas fast om henne som ett trassligt garnnystan? Eller som en snara att hänga sig i?
Hon kände hur musklerna i hela kroppen krampade innan de försvann bortom hennes kontroll, svaga och pirriga, som förgiftade av kolsyra. Hon började darra. Först nästan omärkligt, men snart på ett sätt hon inte kunde dölja för mannen vid hennes sida. "Släpp av mig", kved hon genom hårt spända käkar och försökte öppna bildörren, trots att han svängt ut på gatan och redan fått upp farten. "Stanna, jag vill gå ur".
Mannen såg inte på henne. I stället vred han huvudet åt andra hållet, för att kontrollera att det var fritt på den större vägen, och tryckte gasen i botten. De var på väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.