Hade tv:n på i bakgrunden härom kvällen och råkade fastna
vid den svenska filmen "Play" på SVT2 (http://www.moviezine.se/film/play).Vilken stark realism och vilket imponerande naturligt skådespelande av barnen, regisserat av Ruben Östlund!
Bra vinklingar också, tycker jag, värda att diskutera. Men när filmen kom 2011 ville folk mest diskutera att den kunde vara rasistisk, eftersom gänget som rånar yngre pojkar på mobiler består av killar med familjer från andra länder. Själv kan jag förstå tanken, men såg den mer som en tänkvärd samhällsskildring; alla inblandade är offer på något sätt och man kan inte vinkla precis allt till politisk korrekthet. Livet kan se ut på olika sätt för var och en i olika faser, och killar med invandrarbakgrund kan naturligtvis hamna snett.
Mer fokus borde i stället läggas på hur man kan hjälpa dem som dras med i gäng eller som inte kan vara hyggliga mot andra, det lilla som "vanliga människor" kan göra när vi inte kan påverka politiskt fullt ut. Till exempel vad bra det vore om lärare kunde säga till eleverna att prata med någon vuxen om de inte kan vara hyggliga mot andra.
Jag brukar sära på killar när det verkar vara mobbning på gång, och snacka lite med dem, men ibland är det svårt att dra gränsen när man bara går förbi. Är det på lek eller allvar? Hur långt borde man låta dem gå för att de ska kunna lära sig lösa konflikter på egen hand - är det okej att som tioåring hålla fast armarna på en kompis bakifrån och trycka upp honom mot en vägg?
Bra vinklingar också, tycker jag, värda att diskutera. Men när filmen kom 2011 ville folk mest diskutera att den kunde vara rasistisk, eftersom gänget som rånar yngre pojkar på mobiler består av killar med familjer från andra länder. Själv kan jag förstå tanken, men såg den mer som en tänkvärd samhällsskildring; alla inblandade är offer på något sätt och man kan inte vinkla precis allt till politisk korrekthet. Livet kan se ut på olika sätt för var och en i olika faser, och killar med invandrarbakgrund kan naturligtvis hamna snett.
Mer fokus borde i stället läggas på hur man kan hjälpa dem som dras med i gäng eller som inte kan vara hyggliga mot andra, det lilla som "vanliga människor" kan göra när vi inte kan påverka politiskt fullt ut. Till exempel vad bra det vore om lärare kunde säga till eleverna att prata med någon vuxen om de inte kan vara hyggliga mot andra.
Jag brukar sära på killar när det verkar vara mobbning på gång, och snacka lite med dem, men ibland är det svårt att dra gränsen när man bara går förbi. Är det på lek eller allvar? Hur långt borde man låta dem gå för att de ska kunna lära sig lösa konflikter på egen hand - är det okej att som tioåring hålla fast armarna på en kompis bakifrån och trycka upp honom mot en vägg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.