5 mars 2014

Välkommen tillbaka


Det var som om Malte hade insett det innan hon själv, för han stannade och började nosa på precis ingenting vid det där skyltfönstret. Hon saktade automatiskt ner och stannade på bara ett ögonblick, som om hon hade telepatisk kontakt med hunden.

Hon slutade andas. Eller hade hon andats någonting alls under promenaden? Ibland kände hon att hon bara andades ut, ut och ut; aldrig in. Hur var det möjligt? Förmodligen inbillade hon sig. Och hon var inte medveten om nervtråden som tycktes löpa genom kopplet. De hade varit vänner i fyra år och tillbringat nästan varje minut tillsammans, men allt nytt blev ju vardagligt och omärkligt efter en tid. Liksom osynligt.

Var hon osynlig? Det var dumt av henne att börja tänka på det nu, varför gjorde hon det? Hon hade aldrig varit osynlig, det var alla andra som varit blinda. Hon själv också. Hon fanns, men hon hade varit blind och nu började hon se igen. Åtminstone anade hon att där fanns en skillnad mellan ljus och mörker, och hoppades snart kunna se även färgnyanser. Länge, länge hade hon bara sett i svart.

Hon rös till. Fortfarande stod vinterdörren öppen mot isande vindar, hon borde tagit på sig handskar. Det var dags att gå vidare, nu ville hon in i värmen. Med ett ryck lyfte hon blicken, som genast fångades av en boktitel i skyltfönstret: "Välkommen tillbaka". Med ens kände hon sig ljusare till sinnes. "Kom nu, Malte", tänkte hon genom kopplet, och hunden sprätte glatt till och började gå.

2 kommentarer:

  1. Vilket härligt slut! Den här texten lämnar efter sig en känsla av välbehag. :)

    SvaraRadera