1 okt. 2014

Min bror och jag


Trots att jag är enda barnet hade jag länge en bror. Än i dag kan jag minnas hans röst, den enda röst jag släppte hela vägen in och som lät mig se. Det låter kanske konstigt och går inte att förklara, men så var det. Jag såg honom som den han faktiskt var. Mamma var mamma, men hos henne fanns även något flyktigt som inte gick att se. Hon kunde när som helst förvandlas till någon annan. Utan mig, runt nästa hörn, blev hon en vuxen människa bland andra vuxna människor, en främmande kvinna. Ibland smög jag efter, kisade och lät ögonfransarna sprida ut hennes klänning som i ett kalejdoskop. När hon talade med andra vuxna utan att veta att jag var i närheten, sträckte jag ibland ut en hand och rörde den långsamt i cirklar ifall det skulle finnas något magiskt i luften. Jag kände aldrig något. Samma energier fanns kring pappa, kanske ännu starkare. Han var ofta var bortrest och doftade främmande när han kom hem. Vem var han egentligen där ute?
Min bror och jag satt gärna under trappan i källaren. Där var det bara Mimmi som såg oss, och det fick hon så gärna. Mimmi var en snäll katt, alltid gosig och alltid klädd i gyllene strimmor. Hon tyckte om att krypa upp i mitt knä och tvätta pälsen, för att sedan flytta över till min bror och somna där. Tänk att han aldrig lärde sig. Så fort Mimmi somnat ångrade han att han satt sig med utsträckta ben och inte i skräddarställning. Det kändes inklämt, men om han rörde sig nu skulle Mimmi vakna. Jag skrattade förtjust åt hans lustiga miner, men tyst, i ena handen, och snart stod han inte längre ut. Han väckte Mimmi med långa lätta smekningar tills ett kurrande ljud spred sig i källaren. Efter en stund brukade hon sträcka på sig och springa upp till köket och då kunde min bror äntligen, leende, vika in sina knän.
Det var en helg när mormor kom på besök som allting förändrades. Hon tog tåget från Stockholm ett par gånger om året, och nu letade hon upp oss under trappan. Nästan genast hon ställt ifrån sig väskan hade hon smugit ner till oss, trots att vi var alldeles tysta. Min bror gjorde fula grimaser, Mimmi sov i hans knä och jag försökte låta bli att fnissa. Mormor lutade sig över oss och skulle just till att klappa Mimmi när hon började hosta, det var som om bubblor rullade upp i hennes hals. Mimmi vaknade med ett ryck och sprang iväg utan att kurra något alls.
”Vem är den där pojken egentligen, de är ju lika som bär”, hörde jag mormor senare säga.
”En vän", sa mamma. "De är nästan alltid tillsammans, han bor längst bort på gatan.”
”Lika röda i håret bägge två. Precis som hennes far”, sa mormor.
(Den här texten skrev jag i kväll som hemläxa i kursen "Skriva deckare". Texten fick vara max en A4-sida lång med radavstånd 1,5 och textstorlek 12 pt. Det är vad den blev. Den skulle inledas med "Trots att jag är enda barnet hade jag länge en bror", vilket är första meningen i romanen "Hemligheten" av Philippe Grimbert. Kanske redigerar jag den lite till innan den går iväg till läraren)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar