8 okt. 2014

Den trettonde dejten

Anders ville inget hellre än att softa med Johan och Niklas, ta en öl någonstans och kanske fira att historien med Kristin är över. Det skulle dröja ett par timmar till dess, långa minuter som han gärna hade hoppat över.
  Det var något med Kristin som inte gick att sätta fingret på, något underligt och obehagligt. Känslan av att han måste dra sig ur hade gradvis stärkts från dejt till dejt och nu hade han bestämt sig för att göra lidandet så kort som möjligt. Efter biobesöket tänkte han berätta, med en enda mening, att de inte skulle ses något mer.
  Filmen hade valts med omsorg, men var helt enkelt den han tyckt verkade tråkigast eftersom kvällen inte fick förknippas med en bra film som han kanske skulle se igen. Och nu var det dags. Han drog ett djupt andetag, samlade sig och klev in i biografens foajé.

Kristin kunde inte låta bli att le och alla som hon mötte log tillbaka. Det var en magisk kväll. Hon såg fram emot biobesöket, en drink på något mysigt ställe och sedan en skön fortsättning hemma hos Anders. Den trettonde dejten, tänkte hon, var verkligen något att fira. Minnesbilden av hans breda soffa och högarna med kuddar i varma färger drog sig kvar medan en taxi stannade en bit längre fram. Ur klev en riktig snygging, väl värd att studera uppifrån och ner, men nu var det ju Anders som gällde.
  Leendet breddades när hon tänkte på hans kittlande skäggstubb. Hon struntade totalt i vilken film de skulle se, mindes inte ens titeln, men han hade sagt att den skulle vara bra. Själv hade hon bara nickat. Hon hade sett in i hans bruna ögon och nickat som en livegen docka.
  Underligt. Med Anders hade hon förvandlats till en riktig mes, något hon inte ville kännas vid. Det måste vara ögonen, tänkte hon, den sugande blicken gör mig alldeles svag. Men i kväll skulle hon visa sitt rätta jag och det var långtifrån någon docka.
  När hon väl bestämt sig för något gick hon all way in, utan nödutgångar. Det var enda sättet, enda chansen att inte fega ur. Darrande av förväntan smög hon ner handen i fickan och kramade asken med förlovningsringen.
  Det var fysiskt omöjligt att någon av dem skulle leva vidare utan den andra, utan sin själsfrände. Kristin kände intuitivt att deras öden för evigt var sammanflätade, att han måste säga ja. Den som inte är mesig litar på sig själv och sin förmåga och hon var minst av allt en livegen docka.
  Kniven låg som den skulle, i slidan jämte asken i fickan. Yin och Yang, tänkte Kristin, ring och kniv. Inget är svart eller vitt, allt är både och här i livet. Åtminstone tills det är över.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar