Ljusstrålen från nyckelhålet skjuter mig i magen medan jag närmar mig sovrumsdörren. Det känns surrealistiskt, som i en dröm. Tjuven kan ha kniv, jag kan bli stucken och mördad i mitt eget hem. Tankarna får mig att stanna upp och jag sluter täcket tätare om mig. Vad händer om jag öppnar dörren? Borde jag stanna i sovrummet och bara kika genom nyckelhålet?
Ett prasslande hörs från andra sidan och jag ryser i hela kroppen. Det känns som om hjärtat ska slå sig ut genom halsen, så vilt som det bankar kan jag inte tänka klart. Men bäst är nog att öppna, sticka ut huvudet och ropa att polisen kommer så att tjuven skräms iväg. Han måste bort, han måste ut härifrån. Nu!
När jag hör byrålådan i hallen dras ut på nytt, det där jamande ljudet, lägger sig handen som av sig självt på dörrhandtaget och pressar långsamt nedåt. Utan att jag hunnit bestämma mig trycks dörren upp.
En mörk ryggtavla hukar över byrån innan det smäller till och ljuset slocknar. Jag rör mig inte, skulle inte kunna böja ett finger även om jag försökte. Jag skriker inte ens, det är som om stämbanden är förlamade.
”Helena?”
”Niclas! Vad gör du hemma? Vad har hänt?” Skräcken släpper långsamt, men det känns som om allt blod rinner ner i fötterna. Som om jag ska svimma.
Han tänder i taket och vi ser länge på varandra utan att säga något. Så kastar jag en blick på hallbyrån. Lampan har vält och skärmen ligger utspridd i tre delar. Tur att glödlampan inte sprack i alla fall.
”Varför är du inte på jobbet?” Allt är fortfarande förvirrande. Surrealistiskt.
”Jag har bara rast”, säger han. ”Måste hitta pappren för visumet och posta dem i natt”.
Han ska till Brasilien om ett par veckor. Alla dessa resor, nu är det dags igen.
”Okej.” Det bankar inte lika hårt i halsen längre och jag går fram till honom, vill ha honom nära. Vi kramas länge, länge. En främmande doft i hans kläder gör honom till en yrkesperson, till någon annan än bara min man. Jag har två män i en och samma kropp, det är kittlande. Men snart vrider han sig ur och håller mig på avstånd.
”Vad är det där?” Han pekar mot golvet.
Det är något konstigt, jag känner inte igen det, har det lossnat från lampan? Vi böjer oss ner och stirrar på föremålet. Något trådigt sticker ut, kan det vara ståltrådar?
”Herre gud, det måste vara en mikrofon”, säger Niclas.
Det knyter sig inom mig. Han borde veta, han är expert på signalsystem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.