Väckt, del 1

Halvvägs in i drömmen kastas jag rakt ut i vakenhet och ögonen spärras upp som i panik. Det tjänar ingenting till. Fönstren är täckta av mörkläggningsgardiner, jag sover alltid i kompakt mörker och ser ingenting. Men hjärnan är kristallklar. På bara ett ögonblick blev den redo att fly och det gör mig förvirrad. Jag måste redan ha sovit ett par timmar, så vad hände?
   Hörseln sprider sig över sängen och fortsätter ut i rummet, men allt är tyst. Det enda som hörs är väckarklockans tickande och ett lätt susande från elementet. Sekunderna har lika bråttom som de brukar så jag drömmer knappast att jag är vaken. Ändå är det något som inte stämmer.
   En stråle av ljus tränger in genom nyckelhålet. Varför är det tänt i hallen trots att jag släckte där förut? Jag fattar ingenting. Sedan slår det mig som en knytnäve i magen, men inifrån och ut. Det måste vara inbrott!
   Någon rör sig där ute, en främling går omkring i hallen, jag kan höra det nu. En tjuv, kanske en ranglig knarkare i huvtröja som luktar svett och cigarettrök och smittar ner hela lägenheten med sina energier. En tjuv med kniv som kan öppna dörren hit.
   Jag sätter mig upp lika snabbt som om jag blivit träffad av blixten när lådan i hallbyrån dras ut, den översta som alltid jamar som en katt. Det ÄR någon i hallen. Det kan inte vara sant. Jag både fattar och inte fattar.
   Benen glider ner för sängkanten och utan att jag vet hur det gick till står jag mitt på golvet med täcket virat om mig. Var har jag min mobil? I minnet rusar inre bilder förbi; mobilen på hallbyrån, mobilen på tvättmaskinen, på köksbordet, i handväskan. Jag tror att den ligger på hallbyrån. Eller låg, den är väl stulen nu.
   Det klickar lätt när jag rör mig över golvet, när trampdynorna släpper ytan, steg för steg. Jag är redan svettig men på ett konstigt sätt, både kall och varm på en och samma gång.
   Som om jag vore sårad. Sårad av att strålen från nyckelhålet, ljuset från hallen, skjuter mig i magen.

Fortsättning följer...