Åldringar

Det verkar som om det äldsta man kan känna sig är 30+. Där finns åldersnojan, det är där man på darriga ben stapplar omkring med döden i hälarna. På gränsen till graven, skröplig och gaggig.

Så gaggig att man med jämna mellanrum måste berätta hur gammal man blivit, för att inte glömma bort det. Herregud, om man skulle glömma... nej, det finns bara inte, då skulle hoppet vara ute. Senilitet kallas det.

Men jag vet att man kan glömma - man bara bestämmer sig för att bli senil och kliver över till andra sidan - det är sant. Och det är skönt, där är man yngre, långt ifrån 30+. Det bästa är att man bara fortsätter längre och längre bort från 30+.

Kan man säga att tiden går baklänges? Kanske går man själv från vettet också, men det är en annan historia.