13 mars 2014

Försvunnen

"Det började redan i vintras", sa Stefan. "En kväll satt vi och pratade som vanligt vid middagsbordet, vi diskuterade väl någon samhällsfråga, jag minns inte vad, när hon bara lade av."
"Lade av?"
"Ja, hon slutade tycka till. Ville inte bjäbba emot, som hon sa. Jag blev alldeles paff. Bjäbba emot?" Stefan skakade lätt på huvudet och drack en klunk öl innan han fortsatte: "Vi diskuterade. Vi har alltid diskuterat, Karin och jag, det var inget bjäbb. Jag trodde att hon också tyckte det var intressant, men så var det tydligen inte. Kunde hon inte ha kläckt ur sig det från början? Det är fanimej inte klokt. Efter fem år sa hon detta!"
"Så hon tröttnade på att diskutera?"
"Hon sa att hon äntligen såg bubblan. Att vi liksom fastnat i en bubbla med alla diskussioner och att det var ett sjukt rollspel vi höll på med. Nu när hon inte skulle spela med längre kunde vår relation komma in i en ny fas och utvecklas vidare."
"Oj. Det var som …vad tänkte du då?"
"Jag blev helt paff, jag bara... jag fattade ingenting. Blev helt förvirrad. Hade hon bara låtsats bry sig om allt vi diskuterat under åren?"
"Ja, vad ska man säga? Men hon kanske bara var klar med det?"
"Jag vet inte, jag har ingen aning om någonting längre. Det är som om hon inte vill bjuda på sig själv, medan jag däremot känt mig som ett studieobjekt."
"Vad då, studieobjekt?"
"Jag har sett hur hon studerat mig. Hon påstod att hon ville vårt bästa, att det inte var naturligt att diskutera så mycket och att vi äntligen skulle befrias från det där dramat, båda två. Nu ville hon se vem jag var bakom fasaden, bakom det bjäbbiga rollspelet."
"Jaha."

Kent trodde faktiskt att han förstod Karin på något plan. Ändå lät det abrupt på något sätt, lite väl hårt. Och det måste vara skitjobbigt för Stefan som inte fattade hur hon bara kunde ändra sig så där.
"Men vad jobbigt att hon tog upp det i Thailand, det sabbade väl hela semestern?" sa Kent och tänkte på hur slutkörd Stefan sett ut när han kom.
"Jag sa ju att det började redan i vintras, det var då hon sa det här."
"Oj. Sorry."
"Äh, jag menar … skit, jag är så trött, bara. Förlåt", sa Stefan
"Ja, du ser rätt trött ut. Det var ingen vidare semester, va?"

Stefan blundade, spände munnen till ett smalt streck och höll hårt, nästan krampaktigt, om sitt ölglas. "Jag ströp henne", sa han, fortfarande med ögonen stängda. "Jag ströp henne ett par dagar före hemresan, hon är kvar där nere."
Kents mage drog ihop sig i kramp. Det enda han kunde fokusera på var hur Stefan snurrade ölglaset mellan sina händer så att det skrapade mot bordet och ett mönster av kondens målades in i träet.

Efter ett tag lyckades han se Stefan i ögonen. Han såg inte ut att skämta. Och det skulle vara ett jävligt dåligt skämt i så fall.
”Men vad fan… vad menar du, är hon död? Hur kan du… men säg något!”
”Nej, det var ett jävla dåligt skämt, va? Men Karin försvann i Thailand, hon följde inte med hem.”
”Vad då försvann?”
”Jag orkar inte prata om det nu, Kent. Hon är försvunnen, så är det bara.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar