Skrivande

Ända sedan jag lärt mig tråckla ihop meningar har jag älskat att skriva. I lågstadiet gjorde jag egna tidningar hemma, och på högstadiet en skoltidning ihop med andra. Det blev också hundratals brev och spännande noveller.

Det kan ha sina sidor att skriva trovärdigt som barn. Jag minns en lektion i mellanstadiet, det var nog i fjärde klass, när vi skulle leta upp varsin bild ur en låda med tidningsurklipp som läraren hade med sig för att använda den som underlag för en historia. Jag blev eld och lågor och kände att jag ville skriva något vuxet. Skriva på riktigt.

Min omsorgsfullt utvalda bild visade en medelålders man som satt med ansiktet i händerna på en parkbänk. Omkring honom hade kvällen fallit och hans klädsel fick mig att tro att han var familjefar, kanske kontorsanställd, men jag såg ingen portfölj. Honom skulle jag krypa in under skinnet på; en människa långt ifrån den flicka på tio år som jag själv var.

När läraren läst mitt bidrag förändrades hela hennes ansiktsuttryck. Länge såg hon mig forskande rakt i ögonen och jag tänkte att hon kanske skulle berömma mitt sätt att leva mig in i en annan människas värld. Säga något om hur bra jag lyckats fånga mannens våndor efter att ha varit otrogen och spenderat för mycket tid på krogen och därefter körts ut på gatan av sin hustru. Vilken fantasi!

Men lärarens blick var sorgsen. Även om jag fick bra feedback på texten, liksom senare texter jag skrev, hade hennes syn på mig förändrats från uppmuntrande och glad till medlidande. Från den stunden insåg jag att hon trodde att det var min pappa jag gestaltat. För inte kunde väl en tioåring hitta på något sådant? Stackars barn.