Huvudsaker

Jag har alltid känt att folk ser mig som konstig. Det är väl inget konstigt med det, förutom att jag är den mest naturliga och normala i världen; vem skulle jag annars vara om inte mig själv? Jag förställer mig inte, om det inte är absolut nödvändigt. Men det kanske är det som är konstigt - det normala?

Ärligt talat vet jag nog vad det hänger på. Jag har utvecklat en förståelse för sakers komplexitet, jag vet att världen inte är så enkel som folk tror utan snarare full av motsägelser som måste vägas och mätas i flera lager för att ge en relativt realistisk bild av situationer. Av denna anledning fattar jag aldrig beslut utan att först studera frågan ur minst två perspektiv.

"Hörrudu", hörde jag en mansröst från sätet bakom. Nu var det alltså dags igen. Jag drog ett djupt andetag.
"Borde du inte betala för två? Vi andra har köpt varsin biljett", fortsatte mannen.

Någon fnissade på andra sidan gången och jag vände mig om för att kolla läget i den nästintill fulla bussen. Ansikten vändes bort i samma takt, alla utom det i sätet bakom.

"Jag upptar bara ett säte", svarade jag, och det fick mannen att flina.
"Men man betalar väl per skalle?" sa han och flinet övergick till ett grinande i gammal tobakslukt. Fler fnissningar.
"Ja, men då åker du väl gratis?" flög det ur mig.
Jag såg inte ansiktsuttrycket eftersom jag vände mig om direkt efteråt, men både hörde och kände hans häftiga andetag i nacken.
"Ska du ha på käften?" väste han efter en stund och jag vände mig om igen.
"Jag borde snarare få rabatt. Huvuddelen av mig upptar bara ett säte", sa jag och gav matpåsen på platsen bredvid honom en lång blick.

Äntligen tystnad.

Tills det andra huvudet sa: "Har du inget mer att säga?"
Suck. Ända sedan det växte ut på höger axel för något år sedan har jag uppskattat hur mer praktiskt jag numera kan reflektera ur olika perspektiv, och det var väl därför huvudet började växa ut från början. För det mesta funkar vi bra ihop, men ibland vill det andra huvudet dra allt till sin spets, gå ett steg längre än mitt eget huvud. Eller än jag själv. Eller hur jag nu ska uttrycka mig. Oss.
"Nej, jag har inget att tillägga, jag slog huvudet på spiken", svarade jag huvudet som fick en besviken min.
"Du är inte dig själv", sa huvudet. "Men, men... huvudsaken är att du inte känner dig kluven i frågan, om vi inte reder ut den."
"Vilken fråga?"
"Om det är din eller min käft som ska ha en smäll, om nu döskallen insisterar."
"Håll mun", sa jag.
"Din eller min? Man kan aldrig veta."
Det där huvudet var verkligen irriterande ibland. "Det är inte läge för diskussion. Kom ihåg att det är jag som bestämmer", sa jag strängt för att sätta det på plats.
"Vi har inte bestämt vem som bestämmer", sa huvudet. Som ett trotsigt barn!
"Herre gud, då bestämmer jag det nu."
"Hur hjärna jag än vill lita på dig vet du att det är en fråga om perspektiv. Jag ser allt utifrån, i ett större perspektiv, medan du är instängd i dig själv", sa huvudet.

Och det var förvisso sant.

"Nå?" fortsatte huvudet.
"Vad då?"
"Vem är det som bestämmer här?"
"Ja, ja, okej. Du får huvudansvaret. Nöjd?"
Huvudet nickade mot mig, men fäste blicken på mannen bakom. "Det är den käften som ska ha en smäll."