Välkommen till vårt hem

"Välkommen till vårt hem" sa en av broschyrerna på disken med snirkliga bokstäver över bilden på framsidan, en kökssoffa vid ett uppdukat bullbord på rödrutig duk. Den lilla turistbyrån exponerade denna mer än övriga broschyrer, vilket gjorde mig nyfiken.
"Vad är det här?" frågade jag samtidigt som jag plockade upp den översta i högen och började bläddra i den.
"Det är vårt specialkoncept", sa expediten, en mullig kvinna i sextioårsåldern som reste sig i sin fulla längd efter att ha fluffat upp en hög med reaböcker i lådan vid disken. Först då lade jag märke till pormaskarna längs ena näsvingen och att hyn i pannan blänkte utan att hon verkade svettas. En lång stund av tystnad gjorde mig medveten om att hon i sin tur studerade mig, och att jag måste ha stått och dagdrömt ett tag.
"Specialkoncept?" undrade jag, vände på broschyren och låtsades fokusera på materialet. Baksidan pryddes av ett utedass.
"Ja visst, helt vanliga familjer öppnar upp sitt hem, eller delar av sitt hem, för en gäst. Det är många som vill sova på soffan eller i gästrummet några nätter. Kan det vara något för er?"
Jag funderade. Det kunde vara inspirerande nu när det allra sista i manuset skulle redigeras och jag kände mungiporna strama ut till ett leende. Lantliv i stället för ett trist hotellrum var väl inte fel.
"Det är prisvärt jämfört med hotell", fortsatte expediten. "Du kan välja lägenhet i centrum eller något lantligt, som det här, sa hon och pekade på bilden med dassdörren.  Det feta avtrycket som tydligt avtecknades på den blanka ytan visade ett långt och ganska drastiskt format ärr sträcka sig mot fingertoppen och nageln. Jag försökte se hur hennes fingrar såg ut, men hon hade satt handen mot midjan med armbågen rakt ut i lokalen och stirrade förväntansfullt på mig. "Vill du slå till?" Hon öppnade broschyren och bläddrade igenom alternativen som hastigast. "Lantligt?" Hon såg min nästan obefintliga nickning och slog upp sidan 5. "Här har vi familjen Granlunds, mycket populärt, det går inte att jämföra med något av de andra ställena. Jag vet inte varför, men det kommer gäster var och varannan vecka som vill bo hos Granlunds och många av dem återkommer minst en gång om året. Men där är ledigt nu, det är ju inte högsäsong än. Fyra kilometer härifrån, nära till sjön. Vad säger du?"
Varför inte? Stället verkade ha något speciellt.
"Okej, då slår jag till på det", sa jag innan jag bestämt mig. Om jag ens gjorde det.

Granlunds visade sig vara ett par i sextioårsåldern, Rosa och Bengt, och det slog mig hur lik Rosa var expediten på turistbyrån. De var som kopior i kroppsform, det blonda håret och ansiktsdragen, och hade kunnat vara systrar. Bengt var däremot magert lagd och lång, närmare två meter skulle jag tro, och toppades av en mörk krans kring flinten.

Rosa visade mig runt i den gamla villan medan Bengt satte kaffepannan på vedspisen. Jag valde att bo i gästrummet, en yta på kanske 25 kvadratmeter inramad av storblommig tapet som rymde en 90-säng, en smäcker liten fåtölj med fotpall, ett skrivbord med pinnstol vid fönstret och en enkel garderob. Var detta alltså vad så många eftertraktade? Där ser man. Men jag skulle mest varva skrivande med promenader och rummet skulle duga gott åt mig. Även i vardagsrummet och köket fick jag vistas hur mycket jag ville, och översta hyllan i kylen var min. Jag lade in baguetten med skinka och ost när vi kom förbi Bengt i köket. Han hade dukat fram kanelbullar som jag inte gärna ville missa, men först skulle vi gå vägen om vardagsrummet.

Rosa svepte med handen över rummet där vi stod strax innanför dörren. "Ja, så här ser det ut." Jag noterade tjock-tv:n, aningen för många tavlor och gott om böcker i hyllor mot väggarna. Titlarna sa mig dock ingenting, förmodligen var de en kvarleva från bokprenumerationer, bara till för prydnad. Innanför det största fönstret stod en tubkikare uppställd på stativ.
"Fågelskådare?" frågade jag och såg ut genom fönstret, bort mot fälten och granskogen. Det började skymma och solnedgången skulle förmodligen bli färgrik.
"Nej, inte direkt", sa Rosa. "Ska vi fika lite?"
Vi drog oss ut i köket.

Klockan var inte mer än nio när både Rosa och Bengt nästan överdrivet annonserade sin trötthet och förklarade att de skulle gå in på sin kammare för att sova. Skulle jag klara mig nu? Jodå, jag försäkrade att jag hade både tv:n och lektyr, det var inga problem. Dessutom måste jag få jobbat lite också, jag skulle träffa redaktören i morgon och vi hade diskuterat en del ändringar som jag ville få klart innan jag lade mig. Paret drog sig tillbaka och jag pustade ut en aning, det var skönt att vara ensam.

Det kan ha gått en kvart när jag stängde av tv:n och släckte lampan i vardagsrummet för att gå in på mitt rum, när jag åter kom att tänka på tubkikaren. Vad var det paret brukade titta på, om de inte var fågelskådare? Älgar? Jag gick fram till kikaren och noterade tacksamt att Rosa måste ha tittat i den sist, för den var inte inställd för Bengts ögonhöjd. Just som jag kom fram till den hördes ett klickade under foten och jag ryckte till, men det måste ha varit golvplankan som lät och jag böjde mig ner för att kika ut i mörkret.

Först var det bara en suddig röra av ringar, ljus och mörker, men när jag vant mig vid att skärpa blicken ut i det okända genom alla linser ryckte jag till. Där var en stuga! Kikaren var både riktad mot och inställd till att se skarpt in genom fönstret till en stuga, och någon reste sig upp från en säng där inne. En lång man, svarthårig, och nu kom en kraftig kvinna i långa ljusa flätor fram till honom. Hon var äldre, men jag fick en underlig känsla av att allt var konstgjort. Var det flätorna? Det enda hon hade på sig var ett rött spetslinne och nu började mannen smeka av henne det. Jag såg hans tjocka kalufs följa linnets nederkant längre och längre upp över hennes kropp tills det dragits över huvudet, och plötsligt hade jag ett par enorma bröst svängande framför ögonen. Vad var detta? Jag reste mig upp och såg ut genom fönstret, den stilla lantligheten där ute, ovanför kikaren. Var de medvetna om att de kunde synas härifrån? Jag kunde inte se annat än en ljus fläck mellan träden om jag inte använde kikaren. Vilket lustigt par.

Jag böjde mig ner och satte ögat mot kikaren igen, utan att egentligen vilja se mer, jag måste bara få bekräftat att jag inte inbillat mig allt. Åter blurrigheten, de ljusa och mörka ringarna, följt av naken skärpa. Den långe mannen slickade den stora kvinnans bröst medan han smekte henne varsamt över kroppen med hjälp av hennes ena fläta. Jag drabbades av en känsla av overklighet. Hände detta verkligen? Jag sträckte på mig igen, ryggen gillade inte att stå sådär. Hade det inte sett ut som peruker? De såg äldre ut, som pensionärer, men hade så kraftigt hår. Hennes flätor var verkligen... jag sökte efter det rätta ordet. Suspekta. Ja. Surrealistiska.

Jag böjde mig igen. Kvinnan låg på rygg över en dubbelsäng med fotänden hitåt, mannen syntes inte till nu, men hon hade tagit av sig... jag... nej, nu ville jag inte se mer. De fick ha sin lilla hemlighet för sig själva. Jag lämnade kikaren och vardagsrummet, borstade tänderna och satte mig vid skrivbordet på rummet. Till att börja med tände jag inte ljuset och jag kunde se månljuset strila ner mellan träden utanför. Hur skulle jag kunna koncentrera mig nu?

Nästa dag tog jag bilen in till centrum inför mötet med redaktören, men stannade för att slinka in på turistbyrån igen. Där var samma expedit som i går, och nu flyttade hon runt några kartor i en hink och verkade inte ha alltför mycket att göra. När hon såg mig ryckte hon till, nästan omärkligt, innan hon anlade ett neutralt leende.
"Hej igen. Du trivs väl bra hos Granlunds?" sa hon med en forskande blick.
"Jodå, det är helt okej", sa jag. "Finns det kanske någon karta över området?"
"Ja, visst, jag ska visa dig."
Hon plockade fram och rullade ut en av kartorna från hinken och satte ett fingeravtryck på Granlunds stuga. Jag var inte ens nyfiken på ärret längre, på hennes finger, men desto mer på grannhuset. Det verkade vara en mycket liten stuga, den enda byggnaden i närheten.
"Här kanske någon mer kan hyra rum?" frågade jag.
"Nej, det där är också Granlunds, men de hyr inte ut den, tyvärr."
"Inte?"
"Nej, där vill de nog bara vara ifred. Man behöver säkert lite svängrum om man har så mycket gäster som de har, om du frågar mig."