Nu händer det; trots att jag vet att jag borde säga nej löper jag linan ut och tänker att jag mot min vilja måste acceptera vägglöss. Det blir för jobbigt att försöka byta till något annat, och det är faktiskt inte säkert att det finns vägglöss bara för att det är gammalt och slitet och många har bott här. Skitiga ungdomar med ryggsäck som har bott gud-vet-var innan de kom hit och som inte bryr sig; inte sådana som jag, som verkligen inte vill ha vägglöss. Har aldrig haft och kommer aldrig att få. Inte förrän nu, då...
Men skåpet där är fint, det är verkligen vackert och klär i sitt mörka träslag och tillskurna speglar. Tänk att den gamla nyckeln på knippa fortfarande hänger kvar i det snirkliga låset, att ingen tappat bort den! Och träet känns lent och välbevarat.
Blicken glider vidare över dubbelsängen och bort mot fönstret och jag släntrar långsamt över dit för att glänta på gardinen. Ljuset faller in på ett nytt sätt i rummet. De många småhålen i trägolvet slår upp mot mitt medvetande och jag undrar plötsligt hur krypen ser ut som äter här. Kommer de fram om natten? Jag lyfter upp resväskan på den lilla bänken vid fönstret för att skydda den mot angrepp och sveper på nytt med blicken över sängen, kristallkronan och skåpet. Semester. Det är trots allt semester. Och jag brukar ändå alltid få myggbett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.