15 okt. 2014

Vid vägens slut


Vägen var kurvig, en nonchalant utkastad matta, men riktningen noga vald mot fullmånen som hängde tungt över trädtopparna. Hoppet om kontakt dem emellan var talande. Det gröna fältet till vänster om oss höll samtidigt på att klä sig i dimma och liknade något ur en sagovärld. Jag kände mig tvungen att bromsa in och stanna vid vägkanten. ”Ja, det är väl dags att ta en paus”, sa Mats och jag förstod att han ansträngde sig för att låta oberörd. Både av vårt gräl och av landskapet.
   Vid den här tiden på dygnet var trafiken obefintlig och när vi klev ur möttes vi av tystnad. Känslan av total ensamhet slog mig för ett ögonblick innan jag hörde det första fågelkvittret.
   Som vore den blyg svängde mittlinjen in i skogen hundratalet meter längre fram. Även på vår sida av vägen vaktade skogen, men här fanns en öppning. Här kunde himmel och jord mötas, eller kropp och själ, allt kändes möjligt. Blicken drogs till månen, dess bleka ansikte mot himlens djupblå botten. Sedan till dimman som bredde ut sig över fältet, kantat av vajande blå blommor. Kvällens sista solstrålar spred en eld av färger genom trädstammarna där Mats drog in för att tömma blåsan, och jag slet mig från scenen för att hitta en plats att sätta mig på.
   Mellan träden glänste spindelnät, grenar förde undan mitt hår och jag nådde en sänka med en damm. Millimeter för millimeter slukade dammen solen. Inte glupskt, inte som ett rovdjur, utan för att skänka den vila. Jag blev stående en stund och sjönk sedan ner på huk och höjde kameran. En bild skulle ge mig fragment att nypa mig i minnet med under den kommande vintern. Må detta ögonblick aldrig ta slut.
   Min bön flöt ihop med månens. Även skogen verkade höra mig. Det var en magisk plats där sinnet fick kontakt med något större, ett mål för den kurviga vägens högre syfte.

När dammen mättats höll månen mig vaken och myggorna lekte tills scenen övergick i grönt och jag var tidlös med jordens element. Tills ett skärande skrik drog mig ut ur himmelriket. ”Herre gud! Där ligger någon!” Det var inte Mats röst, det var en främmande kvinnas. Jag vände mig om och såg ett ungt par som stelnat mitt i ett steg. ”Och där är en kamera”, fortsatte hon och pekade ett par meter ifrån mig. Med förvåning insåg jag att den var min. Varför låg den där? Så upptäckte jag mig själv, min egen kropp, rakt under mig. I mitt bakhuvud hade ett sår slagits upp och marken omkring hade färgats märkligt röd. Jag måste vara skadad. När jag höjde mig upp över trädtopparna undrade jag var Mats höll hus. Inte heller bilen syntes till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar