22 okt. 2014

Måndag morgon




Hon snurrade av sig halsduken samtidigt som hon tryckte fram samtalet på mobilen.
”Ja, det är Anna.”
”Hej, det är jag.”
Helena var hennes bästa kompis sedan många år. Det hördes direkt att något spännande var på gång och hon kunde se henne framför sig, ivrigt gestikulerande.

”Hej Helena, hur är det?”
Glada röster hördes i korridoren när Katta och Nils passerade på väg till sina rum. Äntligen fick hon av sig halsduken och kunde övergå till att kränga av sig jackan.
”Bara bra. Du då?”, kvittrade Helena.
”Det är väl okej.” Anna försökte undvika att tänka på den hemska kärringen medan hon slog på datorn.
”Vad då 'det är väl okej', har det hänt något?” Helena lät orolig.
Bilden av kärringen trängde sig på igen, hennes permanentade hår och spända mun. Och blicken, hon skulle aldrig glömma blicken.
”Nej, det är inget”, mumlade Anna och hängde på sig ID-brickan. ”Jag blev bara så himla irriterad på bussen.”

Kinderna blossade upp och hon blev ännu mer irriterad när hon för andra gången slog in fel lösenord på datorn.
”Jaha. Vad hände då?”
”Alltså, du skulle ha varit med. Vilken kärring!”
Helena skrattade.
”Jag lovar, alla kunde se att jag hade ena skinkan över sätet när hon tog min plats med våld.”
”Åh, stackars dig, du som är så handikappad.”
”Det värsta var att hon sa att jag behövde sättas på plats.”
Det fick Helena att börja skratta. 
Jo, det var faktiskt en aning komiskt, tänkte Anna. Men bara lite.
”Inte nog med att hon snodde min plats”, fortsatte hon, ”kärringen såg ut som en rutten soffpotatis.”
De brast ut i ett gemensamt gapskratt, som avbröts av en knackning på dörren. Den redan öppna dörren, tänkte Anna när hon vände sig om.
Det här är Anna”, sa hennes chef, halvvägs in i rummet med en annan kvinna i släptåg. ”Anna, det här är Margareta, vår nya sekreterare.”
Helenas skratt klingade ännu i luren när Anna sänkte den mot bröstet. Hon kunde inte annat än att stirra.
”Men det ser ut som om ni redan har träffats ...?” 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar