Möte med Märta

”Ja, han var väldigt trevlig.
”
Märta nickar och hennes isblå ögon, disiga av ålder, håller min blick i ett fast grepp. Kvinnan tycks se rakt igenom mig och jag undrar om hon vet vem jag är. Kan hon se på mig vad jag brukar äta till frukost eller hur jag rakar skägget? Automatiskt stryker jag mig över hakan och registrerar att jag missat ett par strån. Så irriterande. Förhoppningsvis är hennes syn inte skarp nog för att notera denna detalj och skäggväxten är för övrigt så grå numera att den borde räknas som transparent.


Transparent är säkert det första intrycket många får av mig, Märta är långt mer färgstark. Se bara på hennes klänning för dagen; ett underbart tyg med svulstigt blodröd vallmo på orange botten. Jag kan lätt föreställa mig hur den skulle kännas att vila händerna på, att glida runt i med lena och nyrakade lår. Vissa tyger hakar sig fast i minsta avvikelse i huden, men dit hör inte Märtas klänning, det är jag säker på.

”Det var han verkligen.”

Jag kan ha missat något, Märtas röst hann glida både in i mig och ut igen innan jag märkte att hon börjat prata.

”Ursäkta, vad sa du?”
Jag lägger huvudet på sned, som om jag hörde dåligt. Det blir lätt så när jag pratar med äldre människor.

”Han var väldigt trevlig”, upprepar hon.
    Jag förstår att jag inte missade något, vallmon bedövade mig bara för ett ögonblick. Märtas panna rynkas och blicken borras in i mig på nytt. Som om hon förstår, som om hon sett min vallmodvala. En mörkare ring sluter sig kring hennes respektive iris, något jag sett hos många andra gamla. De hjälper henne kanske med att sikta rätt. Jag håller andan tills hennes panna slätas ut och hon tycks flyta iväg i minnet.
    Min blyertspenna vilar slappt i handen och jag väntar stilla, surfar på en minnesvåg. Märta liknar farmor när hon levde. Jag är hemma hos farmor, bara en pojke, vi ska snart äta middag och jag provar hennes finaste klänning. Silkeslen, lång och glimrande blå.

När Märtas vänsterhand söker sig till kaffekoppen är jag med, jag släpper farmor och gör likadant. Märta smuttar och så gör jag, sedan klirrar kopparna mot faten. Jag ser att hon har dukat udda, det klär henne. Och jag är tacksam för att mitt ansikte inte öppnar sig i fula miner, till slut har jag vant mig av med sockerbiten. Men …åter till fokus på jobbet.

”Hörde ni något ovanligt från er grannes lägenhet i natt?” frågar jag och trycker pennan mot blocket i knät.
”Polisen måste förstå”, säger Märta, ”jag stod inte ut med hans snarkningar. Ni anar inte hur lyhört det är.” De mörka ringarna ser ut att strypa hennes isblå iris.