5 nov. 2014

Frukosten

"Åh, vad fint du har gjort.” Johanna sjönk ner vid köksbordet medan Andreas fyllde kopparna med kaffe. Rörelsen skrämde iväg en talgoxe från balkongen och hon tänkte att de måste röja upp där ute, fåglarna skräpade ner något otroligt. Kanske en annan dag.
  "Så du kom upp till slut”, sa Andreas. ”Bakis?” Den skarpa doften gav svar nog, men hon skulle få berätta. Allt.
  "Nej, det är ingen fara. Mmm, vad gott det ska bli.” Johanna svepte i sig kaffe, hyvlade några skivor ost och toppade sin macka med skivade tomater. ”Du då, när kom du hem?” Hon såg på klockan. Bara halv tio och han hade redan tvingat upp henne.
  "Tidigare än du i alla fall”, sa han med munnen full av ägg.
  "Ja, det märkte jag. Ska vi städa balkongen i dag?” Kokt ägg också, hur länge har han varit uppe? Och när kom jag själv hem egentligen … Gud, vad har jag gjort?
  Inget svar. Inte ens en blick. ”Hade ni trevligt?” fortsatte hon, ”Fick ni något gott att äta?” Pulsen dunkade i halsen och ändå lyckades hon låta så lugn.
  ”Jag hängde inte med. Syrran måste till vårdcentralen med Alice och frågade om jag kunde passa Oskar under tiden, så jag var hos dem ett par timmar. Jag kom hem vid nio.”
  "Oj, vad var det med Alice? Är allt bra nu?”
  "Öroninflammation. Fattar du hur orolig jag var? Jag ringde både dig och Sara typ hundra gånger. Varför svarade ni inte?”
  "Vi lyssnade på musik och dansade. Du vet, hon har ju inga grannar och hon gillar också house. Förlåt, vi hörde inte.” Johanna stirrade ner i kaffekoppen. Hon mindes ögonen, hans sugande blick, hur de släppt loss och dansat hela natten. Åtminstone halva. Shit. Hon ville kräkas.
  "Sista gången svarade en kille", sa Andreas och hörde själv hur rösten skar sig. "På ditt nummer. Fattar du, på ditt nummer.” Han visste när hon kommit hem, hade inte sovit en blund sedan dess. Det var precis efter att han ringt henne för sista gången. Han måste hålla sig i bordet för att inte rusa upp och skaka om henne.
  "Åh, nej, har jag tappat mobilen?” Johanna svalde. Hans ludna bröst, hans mörka sovrum, kondomen. Och mobilen, den måste ligga kvar där. Hon reste sig men avbröts av rösten, Andreas röst som skar genom märg och ben.
  "Sätt dig för helvete. Tror du att jag är en idiot?”
  "Va? Vad menar du?”
  "Vad menar du?” härmade Andreas. ”Han trodde att det var du som ringde. Är det du, Johanna, sa han. Hur kan någon på gatan som hittar din mobil veta vad du heter?"

1 kommentar: